"Du lägger armen om henne.
Hon lutar sig mot dig. Och en lång stund passerar.

'Vet du att jag gjorde precis såhär för länge sen? På precis samma ställe?'

'Jag vet', säger du till henne.

'Hur kan du veta det?' frågar fröken Saeki och ser dig i ögonen.

'Jag var här då.'

'Och sprängde broar?'

'Ja, jag var här och sprängde broar.'

'Metaforiskt.'

'Naturligtvis.'

Du håller henne i dina armar, drar henne emot dig och kysser henne.
Du känner hur styrkan viker från hennes kropp.

'Visst drömmer vi alla?' säger hon.
Vi drömmer alla.

'Varför måste du dö?'

'Jag hade inget val', säger du.

Ni går längs stranden tillbaka till biblioteket. Ni släcker ljuset i ditt rum, drar för gardinerna och utan ett ord lägger ni er i sängen och älskar. I stort sett på samma vis som kvällen innan. Men med två skillnader. Hon börjar gråta när ni älskat klart. Det är det ena. Hon begraver ansiktet i kudden och gråter tyst. Du vet inte vad du ska göra. Du lägger mjukt en hand på hennes bara skuldra. Du vet att du borde säga någonting, men vet inte vad. Orden har dött i tidens avgrund, ljudlöst har de blivit till en hög på den vulkaniska sjöns mörka botten. Den här gången hör du motorljudet från hennes bil när hon ger sig av. Det är det andra. Hon sätter igång motorn, slår av den som om hon tänker på någonting, vrider om nyckeln igen och kör ut från parkeringen. Den tomma, tysta intervallen emellan gör dig så sorgsen, så oerhört sorgsen. Som dimma från havet tränger sig den där tomheten in i ditt hjärta och stannar där en lång, lång stund. Slutligen är den en del av dig.

Hon lämnar efter sig en fuktig kudde, våt av tårar. Du rör vid dess värme med din hand och ser hur himlen långsamt lyses upp. Långt bort kraxar en kråka. Jorden vrider långsamt på sig. Men bortom verklighetens detaljer finns drömmarna. Och i dem lever alla."

precis så. om inte bättre. precis så.

(kafka på stranden).